Handlingen i Parsifal

En gång i tiden anförtrodde änglar två reliker åt den gamle Titurel: Kärlet som Kristus druckit ur vid den sista måltiden och Spjutet, som en romersk soldat stötte i Jesus sida när han hängde på korset.

Titurel grundade en Orden och lät resa ett tempel, där de båda relikerna skulle bevaras och hedras. Under en regelbundet återkommande ceremoni blir det noggrant vaktade kärlet, Gralen, avtäckt och låter de troende få känna närvaron av den korsfäste.

Ordensbröderna, som kallade sig Gralriddare, avlade ett kyskhetslöfte för att kunna tjäna Gud och människorna i frihet. Många anslöt sig till de troende, men flera blev också avvisade, bland dem Klingsor, som inte kunde hålla kyskhetslöftet. Hans längtan till Gralriddarna var dock så stor, att han kastrerade sig själv för att framtvinga ett upptagande i orden. Därmed blev det dock omöjligt för honom att någonsin få tillträde till helgedomen och Gralriddarna. Sedan dess har Klingsor ägnat sig åt magi och trollkonster och planerar att förstöra Gralorden. Vackra flickor och kvinnor skulle få Gralriddarna och deras kyskhetslöfte på fall.

Amfortas, som under tiden tagit över arbetet som Ordens kung, gav sig slutligen iväg för att sätta stopp för Klingsor och hans intriger. Han kände sig säker, eftersom han själv var beväpnad med det Heliga spjutet. Men Klingsor erbjöd honom den vackraste av alla sina kvinnor och Amfortas lät sig förföras av henne.

I en tvekamp kunde Klingsor slita till sig det Heliga spjutet från den förvirrade och skamsna Gralkungen och såra honom, just där också Kristus blivit träff ad av samma spjutspets.

Amfortas måste återvända hem till sin Orden utan spjut och såret som han fått, läkte aldrig. Det plågade honom alltmera och blev en ständig påminnelse om hans misslyckande.

Alltsedan den dagen litade riddarna varken på sin kung och hans sätt att leva eller på Gud.

AKT I

Gurnemanz, som den gången varit tvungen att se på när Amfortas blev sårad, har dragit sig tillbaka till ett litet hus utanför klostret. Riddarna frågar honom regelbundet om råd, han är också en läromästare för de unga lärlingarna, som måste gå igenom en prövotid inom Orden. Och Amfortas själv söker upp honom varje morgon när han är på väg till sjön för att bada som lindring för sina smärtor.

Till och med en kvinna finns i Gurnemanz närhet, den sällsamma Kundry, som dyker upp från och till och försvinner igen. När hon är hos Gurnemanz uträttar hon oombedd och vresigt husgöromål, men ger sig också plötsligt av på resor, för att återkomma från fjärran länder med läkemedel till Amfortas.

Gurnemanz håller utkik efter den ”rene dåren”, den som av medlidande väckts till insikt, som kan upphäva Amfortas förbannelse och därmed också Gralriddarnas. För Amfortas hade blivit förespådd att en oskyldig yngling skulle ha kraften att bryta Klingsors makt och föra tillbaka spjutet till helgedomen.

Men hittills söker Gurnemanz förgäves och han kan inte heller finna ”den rene dåren” bland de väpnare som han är anförtrodd.

Plötsligt kommer Gralriddarna med en okänd ung man till Gurnemanz, som ska döma honom för att han vågat skjuta en svan inom Gralområdet, där också djuren är heliga. På alla frågor som Gurnemanz ställer till den unge mannen svarar han: Det vet jag inte. Endast Kundry tycks känna till någonting om hans ursprung.

Gurnemanz beslutar sig för att ta med sig den okände till Graltemplet där han ska få möta Amfortas. Han tror att han funnit den ”rene dåren”.

Ynglingen, som troligtvis tillbringat de senaste åren i skogen, upplever dock Amfortas kval och ordens riter utan att förstå någonting. Så Gurnemanz driver honom tillbaka ut i skogen.

AKT II

Klingsor ser hur den okände ynglingen närmar sig hans förtrollade slott. Blomsterflickorna och framför allt Kundry, som befinner sig i Klingsors makt när hon inte är hos Gralriddarna, ska beröva den unge främlingen hans oskuld och därigenom göra honom oskadlig.

Mot sin vilja förbereder sig Kundry för detta uppdrag, men blir snart själv fascinerad av auran hos den hon endast känner till namnet: Parsifal. Hon berättar för honom om hans mors död och vill trösta honom med kärlekskyssen. Parsifal förstår i detta ögonblick Amfortas kval, de köttsliga begärens kval – de känner han ju just själv – som är inledningen till ett oändligt lidande och orsaken till människornas hat, fiendskap och förstörelseraseri. Allt detta förstår han ännu mera när han ser hur Kundry förnedrar sig inför hans blick. Helt uppjagad av kärlekslängtan bönfaller hon honom om kroppslig förening. Hon erkänner slutligen för honom att hon en gång har skrattat ut Kristus på korset och sedan århundraden irrat genom världen för att åter få möta Frälsaren. Nu ser hon sin räddare i Parsifal och i hennes fullständiga förvirring är han samtidigt hennes älskare och frälsande Kristus. Men Parsifal vill endast ett enda – att slita spjutet ur Klingsors händer och tillsluta Amfortas sår. Kundry förbannar honom, men som genom ett under ligger Klingsors spjut i Parsifals hand och Klingsors förtrollning är bruten. Parsifal börjar sin vandring till Gralborgen.

AKT III

Flera år senare.

Den åldrade Kundry hittar tillbaka till Gurnemanz. Samma dag, det är Långfredag, har också Parsifal efter många villovägar funnit Gralområdet. Kundry, Gurnemanz och Parsifal berättar mera med gester än med ord om vad de upplevt och gjort under de gångna åren. Det verkar nästan vara så att de tre ska grunda en ny Orden av förståelse, förlåtelse och kärlek. Parsifal möter än en gång Amfortas och återlämnar det Heliga spjutet. Amfortas förstår att hans brott är sonat. Drömmen om ett liv, där kvinnor och män kan umgås med varandra i frihet tycks möjlig.

Christof Loy